One By One
Idag hade vi fika för min födelsedag (som är nästa måndag) och fick typ 1150 kr =D
Ska praoa på leksaksaffären i centrum v. 51!=D
och ska dra till stan med Jessi på onsdag!=D
+ att imorn är det öppet hus på Tibble, ska dit med Jessi, sen är det Åva på tisdag=D=D<33
Heydå<33
Japan!O,o
Min största dröm är att få åka till Japan och studera/jobba.
Men det känns som om det aldrig kommer hända...
Alla säger att jag inte kommer dra dit, att jag bara borde släppa min dröm...
Men varför ska jag göra det?
Det är min dröm, även om det aldrig kommer hända så har jag väl ändå rätt att tro och drömma om det
Eller har jag fel?
Borde inte jag få ha min egen dröm, utan att alla ska trampa på den,
och få mig att känna mig så liten och obetydelsefull?
I don't wanna be...
Jag försöker lyssna, jag försöker förklara hur jag känner mig... men "tjejen" bara byter samtalsämne.
Jag säger att jag mår dåligt, eller att jag tycker mitt liv är skit, det enda "tjejen" gör är att skratta och låtsas som ingenting...
När "tjejen" pratar med mig om sina problem, lyssnar jag och försöker hjälpa "tjejen", men gör "tjejen" det för mig?
Nej, för "tjejen" bryr sig inte...
Sen finns det "henne" också.
Jag lyssnar på "henne" när hon pratar och berättar om hennes liv, pratar inte om mig själv så mycket...
Jag säger till henne att jag kan lyssna på henne om hon vill...
Och hon bara går iväg och pratar med "tjejen" och kallar "tjejen" för en bättre kompis än mig...
Sen i skolan, så går "dom" bara ifrån mig i slutet av lektionerna, bryr sig inte om mig...
Jag väntar alltid på "dom", men de väntar aldrig på mig.
Jag lyssnar på "dom", men de lyssnar inte på mig.
Jag försöker lyssna, jag försöker hjälpa...
Jag brukar inte direkt snacka om mina problem så mycket (fast jag har många).
Men jag vill lixom att någon ska bry sig om mig? Är det så fel?
Jag bryr mig om andra, jag försvarar de jag tycker har blivit behandlade fel, jag lyssnar på dom när de behöver någon att prata med, jag försöker hjälpa dem med deras problem...
Och det jag får i gengäld? De ignorerar mig...
Jag vet att det jag skriver låter ganska själviskt, och jag är inte säker på att jag verkligen VILL att någon ska lyssna på mina problem och så...
Men jag önskar att de kanske kunde visa NÅGOT intresse i det jag snackar om, inte bara "coolt" eller "okey"...
Det känns lixom som att ingen bryr sig om att jag hjälper dom allt jag kan.
Att de inte märker allt jag lägger ner på dom...
Jag känner att jag inte har någon livskraft nå mer... ingen anledning att leva nå mer..
Jag lovar att ni tänker "men gud! sluta tänka på dig själv, så svårt är det inte att lyssna på andra!"
Men ni vet inte hur mycket jag ger, eller har gett för mina kompisar hela mitt liv, de märker nog inte det själva ens, men jag gör det, jag lägger ner JÄVLIGT mycket!
Aja... nu orkar jag inte skriva mer.. inte för att nån läser det här eller bryr sig...
Men kände att jag ville få ur mig lite av det jag känner just nu...
godnatt, sov så gott!<33
